hallonling

Jag har tänkt på en sak, tanken slog idag på jobbet efter att en mycket underlig man (till synes helt normal), ålder kanske runt 25 kom in på cafét, satte sig vid ett bord och började läsa sin tidning som han hade med sig. Jag började fundera på om jag skulle gå fram till honom och be honom att antingen köpa något eller att gå där i från då han tog upp platser för folk som faktiskt ville handla. Men innnan jag hann fundera mer på det hör jag ett barskt och "öööh du!" Jag tittar upp från disken och bak på mannen som satt med sin tidning. "Kan du komma hit med lite vatten?"

Kanske är det bara jag men skulle du gå in på ett café eller restaurang, sätta dig vid ett bord utan att köpa något och sen ha mage att skrika ut att du vill ha vatten? Låt mig då också påpeka att på cafét där jag jobbar går man fram till disken och handlar och sen sätter sig. Nog hade jag sagt nej till hans vatten ändå även om han kom fram till disken, men efter att jag med vänlig ton sagt nej och att han fick faktiskt köpa något eller gå så började mina tankar att virvla i huvet på mig.

Vad tänkte han när han kom in och satte sig? Hade han kanske köpt något efter att han fick sitt vatten? Ville han bara kolla om det var bra service? Eller var han helt enkelt dum i huvet? Förmodligen de sistnämda men han såg ju helt normal ut. Hade säkert massa kompisar, och kanske i andra sammanhang hade jag inte märkt att något var fel på honom?

Mina tankar spann vidare. Hur många procent av jordens befolkning har en psykisk störning? Kanske är vi alla på något sätt psykiskt störda mer eller mindre. Och vem bestämmer då vem som är mer störd än den andra? Nu tror jag inte att denne mannen var psykiskt störd eller något, mina tankar har lämnat honom för länge sen men ni vet hur det är när man kommer in på en tanke som leder till nästa som leder till nästa och tillslut minns man inte vad det var man tänkte på från början.

Psykologer, dom får bestämma vem som är mer eller mindre störda. Men kan psykologer själva inte vara störda? Tänk om det finns typ massor av störda psykologer som bara delar ut tusentals med diagnoser till helt friska människor? Som sen kanske tror att dom är psykisk sjuka och faktiskt blir det bara för att dom har intalat sig själva att dom är det. Jag menar, vem litar inte på sin psykolog?

Min nästa tanke ledde mig till sjukdommar. Tänk så många sjukdommar det finns i världen.. flera miljoner säkert! Jag menar, risken måste ju vara väldigt stor att man får åtminstånde en av alla dessa miljoners sjukdommar? Om en av tjugo får cancer någon gång i sitt liv (bara en siffra jag hört, kanske bara handlade om sverige) så känns de som att kanske 1 av 30 får hjärtfel (bara påhittade siffror) osv osv. Då måste ju nästan alla människor drabbar av en alvarlig sjukdom någon gång i sitt liv? Om man inte redan föds med en som man måste bära hela sitt liv. Fy vad jobbigt. Jag känner mig ganska säker på att jag någon gång kommer att bli riktigt sjuk. Inte bara jag såklart men någon gång så måste man ju bli sjuk? På ett eller annat sätt? Undra bara när och vad för sjukdom?

Nästa tanke blev då ganska självklart hur glad jag är för att jag är frisk (tror jag). Tänk så många människor det finns som bara önskar att dom kunde få kunna springa bara för en dag eller nått. Och jag gnäller när Jenny tvingar mig att gå hem från jobbet ibalnd. Och det tar 20 min om man går långsamt.

Jag bestämde mig där och då för att gå både hem och till jobbet varje dag i fortsättningen!! Ungefär 3 timmar senare när jag satt på bussen hem kom en gammal dam på bussen. Bussen var ganska full och damen hade ingen sittplats och inte en jävel lyfter på sitt arsle! Vad fan är det för fel på folk? Jag hade alltså rest mig men jag satt som sagt längre bak och det stod folk så tätt ihop i gången att hon aldrig hade kunnat ta sig förbi dom i alla fall. När bussen kör iväg håller damen på att ramla såklart, och faller nästan i knät på en ung kille i 15 års åldern som sitter ned. Damen ber så mycket om ursäkt och skyller på hennes dåliga ben. Killen som man då kan tycka i alla fall borde ha fattat vinken och ställt sig upp tittar bara på damen med en irreterad blick. Som tur var så var det en annan tjej som då ställde sig upp. Lite sent kan tyckas men hon gjorde det i alla fall så att damen kunde sätta sig.

Sånna här saker gör mig så arg! om hon nu hade två stabila ben att stå på i bussen så hade nog gjort det! Uch så många konstiga människor det finns. Är jag också konstig? Jag är i alla fall inte elak.


Imorn ska jag till Sandvika o kolla efter julklappar igen! Måste komma på en plan så jag vet ungefär vad jag ska ha? Paniken sprider sig!

Ha de!